...blir jag när jag tänker på hur kul "alla andra" har det. Som kan rida sina hästar normalt och göra vad dom vill. Själv får jag skritta, skritta och skritta i flera veckor innan jag ens kan börja trava ordentligt. Jag har inte ridit ett ordentligt pass på Fleur sen i juni förra året.

Visst, jag red Ville hyfsat regelbundet de två och en halv månaderna jag hade honom, men det blev inte mycket mer än skogsridning ändå, och det var inte samma glädje i ridningen med honom. Nu känns det som om jag klagar, men jag saknar det såå mycket. Särskilt hoppningen. Jag har inte hoppat 'ordentligt' sen i november med Ville, och då var det liksom 4-5 gånger eller något. Tävlat har jag inte gjort sedan 23 maj, om man inte räknar med fyra klubbhoppningar med lånade hästar under sommaren.

Så ja, jag saknar ridningen lite smått.